15 fantastiska spel till Playstation 4

Ibland känns det som att tiden går fruktansvärt fort. Det är nu hela fem år sedan Sony gav sig upp på scen för att första gången visa upp deras nuvarande konsol Playstation 4. Efter det smärre misslyckandet med utannonseringen av Playstation 3 var det svårt att avgöra hur Sonys nya maskin skulle klara sig i konsolkriget. Det visade sig gå väldigt bra. Idag är den fjärde spelstationen den bäst säljande konsolen på marknaden och den har blivit en otrolig framgång för den japanska hårdvarutillverkaren. Maskinen är full av fruktansvärt många bra spel, och dessa tycker jag är värda att belysa.

Den här listan består av femton av de mest spelvärda exklusiva titlarna på maskinen. Kriterier för att ett spel ska få vara med på listan är endast att det är konsolexklusivt, vilket innebär att eventuella PC-versioner kommer att ignoreras. Remasters, remakes och återsläpp av spel från tidigare generationer kommer även att ha möjligheten att dyka upp här. En del av spelen på listan finns även på andra Playstation-format, och jag är medveten om det. Vissa skulle säkert tycka att det är fusk, men lyckligtvis är det inte de som skrivit reglerna. Det här är otroligt nog min personliga åsikt, så om ditt favoritspel inte är med på listan får du inte glömma att starta krig i kommentarsfältet. Se till att jag verkligen vet hur fel jag har!

Så med det sagt låt oss djupdyka i PS4ans enorma bibliotek för att hitta de vackra, de spektakulära, de fascinerande och de fullkomligt oförglömliga spelen för att fira denna gamla trotjänare. Haha, nej, Heavy Rain är inte med på den här listan.

Persona 5

Persona 5 är överdesignat. Att säga det framstår med största sannolikhet som något negativt, men sanningen är att det här japanska rollspelet får det att fungera. Det är en audiovisuell kavalkad som med färgstark design, animerade menyer och ett livligt soundtrack överstimulerar dina sinnen genom hela spelet. Du spelar som ett gäng högstadieelever som tillsammans tar upp manteln som fantomtjuvar för att förbättra samhället. Det låter kanske kontraproduktivt, men det är inga vanliga tjuvjobb vi pratar om. Ungdomarna infiltrerar människors psykologiska palats och bytet är deras korrupta hjärtan, som väl stulna får dem att erkänna sina brott och illdåd. Du som spelare måste balansera det hårda skollivet och dina eskapader som hjärttjuv i denna uppslukande rebelliska berättelse.

Tearaway Unfolded

Att säga att spel är charmiga är lite av en överanvänd fras inom spelkritik, men för Tearaways magiska pappersvärld är det passande och korrekt. Tearaway Unfolded är nämligen ett plattformsspel som på alla sätt och vis charmar brallorna av mig. Den barnsligt gulliga berättelsen, den vackert annorlunda musiken, alla knasiga karaktärer, hur det bryter den fjärde väggen och användandet av PS4ans mer bortglömda funktioner är bara några exempel. Där Tearaway Unfolded skiner som allra starkast är självklart den kreativa pappersestetiken som utgör majoriteten av spelets presentation. Att se hur Media Molecule skapat en hel värld och dess invånare gjorda av papper är kort och gott bara en fröjd att uppleva. Det är tyvärr trots sin unika stil ett spel lätt att missa i mängden, men alltid ett av de första jag rekommenderar till nya ägare av Playstation 4.

Horizon: Zero Dawn

I dagens spelklimat är det lätt att bli mätt på spel med stora öppna världar. Horizon: Zero Dawn är ännu ett av dem och skäms inte direkt för det. Sanningen är att det egentligen inte gör särskilt mycket som inte andra spel med öppna världar redan gjort sedan tidigare. Med det sagt så tar Horizon redan prövade, och stundtals till och med trötta, idéer och förändrar dem tillräckligt mycket för att göra upplevelsen fräsch och på många sätt bättre än sina konkurrenter. Det är onekligen även ett groteskt vackert spel både grafiskt och designmässigt. Robotvarelserna som härjar den postapokalyptiska världen fylld av grönska är en slående bild som inte gör en besviken. Detta tillsammans med mer varierade uppdrag än många andra öppna världar, en spännande berättelse och ett fenomenalt stridssystem gör Horizon: Zero Dawn till ett spel som inte får missas.

Bloodborne

Blooborne är det oundvikliga kärleksbarnet mellan H.P Lovecraft och Hidetaka Miyazaki. Det är Dark Souls fast med en ordentlig dos ockultism. Det är en fantastisk blandning av det brutala, det blodiga och och det bisarra. Egentligen behövs det inte sägas mer, du vet med största sannolikhet om detta är någonting för dig. För de andra som fortfarande är osäkra tycker jag däremot inte att ni ska avskräckas av staden Yharnams gotiska gator. Det som väntar i mörkret där må vara utmanande, men Bloodborne bjuder på metodiska och snabba strider som mer än sina inspirationskällor lägger fokus på och belönar aggressivitet. Även fast Bloodborne på många sätt bara är ännu ett Dark Souls-lir så lyckas det differentiera sig tillräckligt mycket för att vara sin egen best, sin egen varfyllda övernaturliga best. Med en vackert hemsk värld att resa genom och groteska kosmiska varelser att övervinna är det svårt att titta bort.

Journey

En lista över fantastiska spel utan Journey är inte en lista alls som min gamla farmor brukade säga. Jag är beredd att hålla med. Det är nämligen inte bara ett av de bästa spelen Playstation 4 har att erbjuda, det är även ett av de allra bästa genom tiderna. Äventyret genom den ogästvänliga öknen är en känslosam resa som verkligen berör på riktigt med visuell och auditiv briljans. Det är lyckligtvis inte en resa du behöver göra helt ensam. Journey lyckas på ett sömlöst sätt få dig som spelare att skapa ovanligt intima och betydelsefulla band med kompletta främlingar utan möjligheten att kommunicera med din röst. Dessa band kan bli kortvariga eller bestå hela vägen fram till vägens ände, men oavsett vad så är det en unik och kraftfull mekanik som är svår att replikera. Med ett överväldigande vackert yttre och ett prisbelönt soundtrack är Journey ingenting mindre än en oförglömlig upplevelse olik någon annan.

Hohokum

Jag tror knappast att någon kunde ana att denna titel skulle dyka upp på en lista över de bästa spelen på Playstation 4, men här är den trots allt och den förtjänar all kärlek som den någonsin kan få. Hohokum är ett konstigt litet äventyr där du som en ormliknande varelse leker kurragömma med dina minst lika ormlika vänner. Leken tar dig på en aningen psykedelisk resa då dina vänner bestämt sig för att gömma sig i en rad olika mystiska och fantastiska världar som nu öppnar upp sig för dig att utforska. Det är just utforskande som spelet i slutänden går ut på. Spelet leder dig aldrig utan förblir kryptiskt och lämnar det helt i dina händer att hitta dina vänner genom att upptäcka världarna och interagera med dess invånare och föremål. Vad som händer när du gör det är oförutsägbart, ofta knasigt och drar verkligen på smilbanden. Musiken och ljuddesignen får inte heller glömmas bort då de slingrar sig in i alla dina aktiviteter på ett interaktivt sätt som bara måste upplevas.

Until Dawn

Until Dawn är lite av ett kärleksbrev till klassiska skräckfilmer som på ett fantastiskt sätt lyckas spela på genrens klichéer samtidigt som det bryter ned dem. Berättelsen är med största sannolikhet bekant. Ett gäng ungdomar med ett gemensamt mörkt förflutet åker till en avlägsen stuga där de snart finner sig i en mardröm som tvingar dem att göra allt för att överleva fram till gryningen. Här kommer du som spelare in i bilden då du måste guida dessa intressanta individer och göra val som kan innebära deras liv eller död. Hur många av ungdomarna som lämnar platsen levande vid gryningen är således i dina händer. Till skillnad från andra spel med liknande mekaniker (se Heavy Rain) så lyckas Until Dawn förmedla en underhållande och engagerande berättelse med sympatiska och trovärdiga karaktärer. Peter Stormare tar även rollen som en överspelande psykolog vilket är en kul stund för alla. Ja, alla.

Uncharted 4: A Thief’s End

Uncharted 4: A Thief’s End är i min mening inte det bästa spelet i serien, men det är likaväl en spelvärd upplevelse som likt de bästa av actionfilmer inte sparar på krutet. Som vanligt får vi ta del av bombastiska och actionpackade kulisser som den här gången mer än tidigare balanseras med mer lugna moment som verkligen ger karaktärerna tid att skina. Genom interaktionerna mellan spelets karaktärer visar Naughty Dog var skåpet ska stå när det kommer till skådespel och filmatisering i spelmediet. När seriens klättrande har börjat kännas lite gammalt och uttjatat lyckas ändå studion i andra avseenden överträffa sig själva vad gäller presentation och berättelse. Att se Nathan spela Crash Bandicoot är också för evigt ett av de bästa tillfällena i fan service någonsin. Även om jag knappast tror att det är det sista vi ser av Uncharted så är det fjärde spelet det slut på Nathan Drakes storslagna äventyr som serien förtjänade.

Odin Sphere: Leifthrasir

Odin Sphere: Leifthrasir är en uppdaterad version av ett av de mer bortglömda mästerverken från Playstation 2-eran. Det står även som spelvärldens bästa remaster någonsin och sätter standarden för hur det ska göras. Spelet innehåller en uppiffad version av originalet, orörd för fansen att åtnjuta, samt en helt ny sådan som uppdaterar spelstilen på ett briljant sätt. Alla förändringar har gjorts för en bättre spelupplevelse och bidragit till ett snabbare och mer underhållande actionäventyr som verkligen inte får missas. Utöver fantastiska strider bjuder Odin Sphere på en av de visuellt vackraste spelupplevelserna på Playstation 4 samt flera gripande sagolika berättelser som presenteras likt pjäser i sitt utförande. Den sagolika känslan speglas även i musiken som är magiskt vacker på sina ställen och väcker den mytologiska världen till liv. Att denna titel inte nämns oftare borde vara brottsligt, 10 års fängelse minst.

Final Fantasy XIV

Jag tänker säga något som vissa fans av serien säkert kommer att ha problem med – Final Fantasy XIV är det bästa spelet i serien sedan Final Fantasy IX. Det är nämligen inte bara ett fantastiskt MMORPG, det är också ett spel som verkligen tar vara på det faktum att det är ett Final Fantasy. Det finns få spel i serien efter IX som verkligen får mig att känna att jag spelar Final Fantasy, och XIV minst sagt osar av denna känsla. Det utsöndrar skiten. Det börjar som en klassisk berättelse om kristaller och utvalda hjältar vilken med tiden utvecklas till något betydligt större. Du får vara en del av politiska intriger, episka strider mot gudomliga varelser och rebelliska krig. Ett fantastiskt jobbsystem låter dig skifta jobb när du vill med ett knapptryck. En del klassiska bossar från seriens förflutna gästar också i några riktigt fräcka och minnesvärda strider. Det finns för mycket gott jag skulle kunna säga om detta äckligt fantastiska spel än jag någonsin hade fått plats med här. Efter hundratals timmar har jag ännu inte upplevt allt, och jag längtar efter att få se mer.

The Last of Us

Jag vet inte om det här spelet behöver en introduktion egentligen. Varenda jäkel och deras moster har förmodligen någon gång spelat The Last of Us. För de som mot all förmodan fortfarande inte har spelat Naughty Dogs prisbelönta äventyr så utspelar detta sig i en postapokalyptisk värld där mänskligheten fått svamp i fejset och blivit till zombies. De överlevande måste nu göra sitt allra bästa för att klara sig i denna hårda och ogästvänliga värld där inte bara de vandrande döda är deras fiender. Nej, det är inte fruktansvärt originellt, men där The Last of Us skiner är, i slutänden, i dess utförande. Dialogen och interaktionerna mellan karaktärerna håller en otroligt hög standard som gör det svårt att inte känna sig investerad i vad som kommer att hända härnäst. Spelets huvudkaraktärer Joel och Ellie stjäl showen, och tydligen även massvis av spelares hjärtan också. Denna remaster är den definitiva versionen av spelet och känns som hur Naughty Dog alltid menade att det skulle spelas.

Shadow of the Colossus

Jag tar varje ursäkt jag får att prata om det här spelet. I min recension presenterade jag mer eller mindre min kärleksförklaring för detta odödliga mästerverk, och jag antar att jag är på väg att göra det igen. Shadow of the Colossus är det bästa spelet någonsin. Detta spel presenterar en gripande och hjärtskärande tragedi där du i rollen som Wander måste förinta sexton stycken kolosser i ett förbjudet land i hopp om att väcka din käresta från de döda. Striderna är storslagna samtidigt som musiken skapar en påtaglig känsla av hopplöshet och desperation då du klättrar på dessa gigantiska bestars kroppar. Varelsernas storlek och styrka gör sig påminda när de med stora rörelser försöker få bort dig och du febrilt lyfter ditt svärd för ett sista hugg. Shadow of the Colossus är unikt, vackert, dystert, episkt och sticker ut som en ovanlig pärla i PS4ans bibliotek.

The Last Guardian

En del hatar det här spelet, men jag tänker faktiskt gå i försvar för denna otroligt originella och annorlunda titel. Team Ico har alltid varit duktiga på att få spelaren att känna samband med virtuella karaktärer, och The Last Guardian är inget undantag. Trico är en härlig fågel-katt-varelse som jag genom spelet kom att älska fruktansvärt mycket. Visst är han lite stingslig med att lyssna på kommandon ibland, men jag är en av de där hemska individerna som på riktigt tycker att det tillförde en del till spelet. Att Trico är oförutsägbar ibland gör honom mer trovärdig och får er gemensamma utveckling i slutänden att vara mer betydelsefull i mina ögon. Går en in i The Last Guardian med detta i åtanke och är öppen för att vara tålmodig så tror jag att detta är en upplevelse olik någon annan. Resan tillsammans med Trico är i alla fall för mig genuint en spelvärd sådan.

Hellblade: Senua’s Sacrifice 

Ninja Theorys senaste spel kan mycket väl vara deras bästa hittills. Hellblade är obekvämt på de bästa sätt du kan tänka dig. Studion har lyckats blanda fantastisk visuell stil med ljuddesign från helvetet, och det menar jag verkligen på ett bra sätt. De viskande rösterna som förföljer huvudkaraktären Senua genom hennes äventyr är påträngande på ett sätt som jag inte tror att jag upplevt i något spel tidigare. Det har knappast de bästa actionstriderna på Playstation 4, men det gör tillräckligt mycket med sin audiovisuella design, sitt berättande och sina spelmekaniker för att det ska stå som en väldigt egen och djupt fascinerande titel. Med påkostad motion capture, skådespel och grafik sticker även Hellblade ut med sin blygsamma prislapp som definitivt är något att stötta i en industri där stora företag konstant försöker pressa alla pengar ur dig.

Nier: Automata

Nier: Automata är uppföljaren till en bisarr kultklassiker som du med största sannolikhet aldrig hört talas om. En snubbe på Gamestop försökte sälja föregångaren till mig en gång, men jag sa nej tack och lämnade artigt butiken utan att någonsin titta tillbaka. Nu är butiken nedlagd och jag undrar ibland var den stackars pojken som försökte sälja mig spelet tog vägen. Nier: Automata kvarstår dock och är ett häpnadsväckande bra hack & slash-spel producerat av actionmästarna på Platinum Games. Som androiden 2B slåss du mot gigantiska robotar och andra faror på mänsklighetens befallning medan du utforskar en postapokalyptisk värld som döljer många hemligheter. Med fartfyllda strider, magnifik estetisk design och en förvånansvärt intressant berättelse om existentialism och paradoxer har den här obskyra japanska uppföljaren mycket att ge de som vågar sig på det. Snubben på Gamestop hade också lätt rekommenderat detta.