Många spel är linjära – även de som utger sig för att vara något annat. Du går från vänster till höger, eller så har du åtminstone en questmarker att följa. Men det är såklart inte alltid så pass enkelt.
I de spel jag gillar mest ställs spelaren nämligen återkommande inför val som påverkar deras fortsättning – och ofta även deras slut. Och det är ju en spännande touch, eller hur? Well, det kan även vara ren mental tortyr om man är en hjälplös completionist som jag.
Jag står nämligen inte ut med tanken på att lämna stenar ovända och spännande alternativ outforskade. Pinsamt ofta resulterar spelrelaterade vägskäl i att jag skapar ett halvdussin extra sparfiler, för att på så vis kunna undersöka varje möjlighet innan jag bestämmer mig för den ”bästa”. Att kolla spoilers på Youtube har liksom aldrig varit min grej.
Jag måste helt enkelt testa alla de möjliga vägarna – annars vet jag att jag aldrig kommer kunna släppa känslan av att ha missat något. Och tro mig, den känslan kan utan problem förstöra ett helt spel för mig.
”Jag känner att jag bokstavligen måste ”spela ut” livet med 100% completion.”
Grejen är dock att det inte bara är i spel som jag har det här tänket – det är ständigt närvarande även i mitt IRL-gameplay. Jag känner att jag bokstavligen måste ”spela ut” livet med 100% completion för att inte ha misslyckats. Det behöver nog knappast nämnas att detta mindset inte gör några direkta underverk för mina nerver.
Nu har jag i och för sig ett jobb som jag trivs med, men jag har målat upp så många ytterligare mål för mig själv att jag ändå har svårt att nöja mig. För att helt och hållet klara ut ”Livet: The Game” känner jag att jag även behöver ge ut (minst) en bok, göra karriär inom musik och skådespeleri, utbilda mig till polis och joina militären. Jag behöver även resa jorden runt, sälja allt jag äger för att satsa som gatumusikant, ställa ut mina fotografier på ett galleri och ge mig in i politiken.
För riktig fullbordan borde jag nog dessutom lägga något år på att bli datorexpert och hacka NASA, råna en bank, bli rik och skaffa mig en äckligt dyr bil – dock inte nödvändigtvis i den ordningen. Och sedan borde jag nog rädda världen också.
Och det gör mig säkert till en narcissist i världsklass, men på något sätt känner jag att alla dessa alternativ är rimliga och görbara.
”Jag önskar ofta att livet var mer som ett Super Mario-spel, där det bara finns en väg att ta.”
Så nu sitter jag här med tusen planer och drömmar, utan att riktigt veta vad jag ska göra med dem. Livet har inga sparfiler eller reset-knappar. Jag kan inte ladda om så fort jag inte är helt nöjd med hur saker artat sig, och det finns definitivt inga spoilers på Youtube som kan visa alternativen jag aldrig följde upp.
Jag önskar ofta att livet var mer som ett Super Mario-spel, där det bara finns en väg att ta – och där varje alternativ rutt endast är en genväg till samma mål. Eller åtminstone att det fanns en mini-map och en questmarker.
Men å andra sidan skulle det förta en stor del av tjusningen med detta enorma sandlådespel. Jag får nog helt enkelt ta och spela ut det efter bästa förmåga, hoppas på ”good ending” och sedan skriva en frustrerad recension om allt dolt innehåll jag missat.
Och har jag riktig tur finns alternativet NG+ när jag är klar.
