Hej, mitt namn är Erik, jag är 18 år gammal, jag har mens en gång i månaden och jag har långt svart hår.

Året är 2001. Jag sitter i en källare hos en kompis som egentligen är en kompis till min bror. Han lär mig spela CS. Och jag lär mig fort. Jag är född till detta. Jag älskar varenda sekund av det. Likt en kirurg drar jag musen över den nyinköpta musmattan och headshot efter headshot är en faktum. Jag är en killerbot och jag ber fan inte om ursäkt för att jag älskar det här spelet. Rätt sjukt va? Att Jag älskar det här spelet, att jag njuter av det. Men det var inte där fascinationen låg egentligen. Jag kunde vara någon helt annan och jag slapp höra saker som ”om du sätter igång camen kan du skippa tröjan” eller en annan klassiker ” du får vara med i vår klan om du strippar”.

Jag heter Linn-Marie, och inte Erik, jag har mens en gång i månaden, är 18 år och jag gömmer mig bakom ett Alias. Året är 2002. Jag spelar CS i en klan som inte vet om att jag är en tjej. De andra jag spelar med är från hela landet. En kille är från Kiruna. Han berättar ibland att han fotar sin tjej när de har sex. Det vet inte hon. Killarna i teamspeak skrattar högt och tycker han är sjukt rolig. Jag skriver i chatten att jag är glad att jag inte är en tjej.

Kanske var jag feg då, eller rädd. Jag vet bara att jag verkligen verkligen ville spela. Min flykt från mitt jobbiga förhållande då var bland annat CS. Jag vågade inte ens visa för mina dåvarande kille att jag spelade.

Jag skolkade från skolan ibland för att kunna stanna hemma och spela. Jag levde för att bli bäst. För någonstans visste jag att detta med CS kunde bli mycket större. Jag ser idag att jo jag hade rätt. Jag trodde även att tjejer i framtiden skulle slippa höra att de viktigaste är att de är snygga annars får de inte joina, att de får synas men bara för att just det, synas.

Året är 2018. Jag jobbar med inkludering i spelbranschen. Det är Juni och jag besöker Dreamhack. Och jag inser att vi har fan inte kommit långt. Visst, det är fler tjejer som spelar och jag älskar att de är så jävla duktiga. Jag står bakom några yngre killar som tittar på när en tjej spelar. De peppar henne och hon är så jävla grym. Jag ser hur de ser upp till henne. Jag känner hopp om liv. Går längre in i hallarna på Dreamhack och slås av minnen från förr. Jag ser killar i paneler. Jag ser dem tävla på hög nivå. It’s still a mans world. Jag står och lyssnar på hur en kille håller låda på en scen framför en bunt med småkillar varpå denna kille säger ” gå till vår söta tjej som jobbar med oss så tar hon hand om dig” Hela publiken skrattar.

Jag ser även alla de som jobbar för en bättre spelkultur. Jag läser just nu om Almedalsveckan och ser hur Sverok banar väg för en ljusare framtid. Tack till alla ni som gör det möjligt för mig att känna mig tryggare i en växande spelkultur.

1 KOMMENTAR

  1. ”Och jag inser att vi har fan inte kommit långt”
    Vi har kommit jävligt långt från att vara en kvinna och en icke-binär som bar hela mångfaldskampen inom e-sporten på våra axlar.

    Vi har kommit jävligt långt ifrån att ha varit i princip två personer som fick bära hela e-sportens gamergatehat på våra axlar, mest kvinnan såklart (antar att min snopp skyddade mig lite trots min identitet).

    Vi har kommit jävligt långt från att Dreamhacks ledning säger ”Vi vill inte ställa upp i panelsamtal på Pride för vi har inga problem med sexism, homofobi och transfobi” till att ha ett Dreamhack där Booth babes inte är välkomna och där sexism och trakasserier kan få ditt band avklippt.

    Vi har kommit jävligt långt när tävlingar för kvinnor och icke-binära på Dreamhack har större price pools än tävlingar för alla (Tack Female Legends).

    Vi har kommit jävligt långt när Dreamhack ansluter sig till initiativ för ett bättre spelklimat, är med och skapar Svensk e-sports Code of Conduct och bjuder in föreningslivet till att samverka för en större mångfald i e-sporten och spelkulturen.

    Vi har kommit jävligt långt från sovsalar där kvinnor trakasseras till separatistiska sovsalar där kvinnor kan sova tryggt.

    Dreamhack har kommit jävligt långt! Vi är absolut inte framme än men att osynliggöra den förändring som skett på Dreamhack och i resten av svensk e-sport som ett fåtal har offrat sin livskvalitet för, förföljts för och hotats för är helt fucking absurt och verklighetsfrånvänt.

    Dessutom att är det inte konstruktivt att pissa på den förändring som Thomas ‘Greykarn’ Lyckedal drivit igenom på reamhack sen han fick frågan ”Tror du att du kan göra det bättre själv?”.

    I all ära, kritisera Dreamhack där det är relevant. Framför kritiken och förklara varför det är problematiskt, så kommer Dreamhack, Greykarn och resten av dess ledning att lyssna så gott de kan. Det har de gjort de senaste åren iallafall.

    Men påstå för i helvete inte att Dreamhack ”inte har kommit långt” och osynliggör inte allt det arbete som folk kämpat för och den förändring som skett de senaste sex åren!

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here