Har ni någonsin fuckat upp? Jag menar verkligen fuckat upp så hårt att man inte inser det förens man står upp till armbågarna i problemet och allt man kan göra är att le och fortsätta, för annars är det kört. 100% kört. Ingen återvändo. Flera timmar åt helvete. Man känner lågorna slicka en i nacken men man tar sin kaffekopp och säger ”This is fine.” Jag fuckade upp. Jag spelade uppföljaren innan originalet.
”Hur kunde detta hända?” Frågar ni er nog, lutar perplext på huvudet och blinkar ett par extra gånger bara för att vara säkra på att ni läste rätt. Ja, jag spelade Kingdom Hearts 2 innan jag spelade Kingdom Hearts. Det kanske inte låter som hela världen, finns massor av människor som spelat uppföljaren först. Har vänner som sagt att jag ska spela Assassin’s Creed 2 istället för att ta mig igenom första spelet, att det är helt okej och att man inte missar det viktigaste. Men dessa människor har aldrig spelat Kingdom Hearts. På något magiskt sätt har dessa människor också inte hört om den extrema clusterfuck av handling som har gjort spelet ökänt. Så låt mig förklara hur jag lyckades med detta fenomen, samt varför jag fick bita ihop och fortsätta spela, hur lyckades jag spela uppföljaren innan originalet? Dessutom inte med flit!
En ung och hoppfull flicka hade gått in på sin lokala spelbutik och kollat på utbudet av spel. Hon såg att det fanns mycket att välja på, många olika spel till många olika konsoler, men blicken drogs till hyllan med Playstation 2 spel. Efter att ha kastat en snabb blick på vad utbudet var så tog hon upp ett spel, fint omslag, kort men intressant sammanfattning på baksidan, det såg helt enkelt bra ut. Namnet klingade också bekant. Vart kunde hon inte placera, men detta kändes som ett spel i hennes smak. Hon la fram sina pengar på disken och gick därifrån med ett helt nytt spel i händerna, taggad på att komma hem och starta igång sin konsol och sitt äventyr. Fanns läxor att göra men vad gjorde väl det, spelet kom ju först. Flickan kommer hem, sätter skivan i sin konsol och spelar.
För att förtydliga vad Kingdom Hearts handlar om för dem som inte spelat det: En pojke vid namn Sora får reda på att han är ”The Keyblades Chosen One” och ska befria världarna från mörker med en gigantisk nyckel. Man åker mellan världar, som roligt nog är tagna från Disney och befolkad med olika karaktärer från deras filmer, och slåss mot monster som kallas för Heartless. Detta var också det som stod på baksidan av fodralet, att det handlade om Soras äventyr. Förutom att disneyvärldarna har egna handlingar så finns det huvudhandlingen, och det är där det blir komplicerat. Därför rekommenderar jag att ni antingen spelar spelet själva eller kollar upp summeringar på Youtube. För om jag ska försöka förklara den kommer vi sitta här tills nästa millennium.
Problemet som uppstod var att Kingdom Hearts 2 börjar med en pojke som heter Roxas, inte Sora, och man följer istället äventyren han och hans vänner har under deras sommarlov. Mina vaga minnen om att jag sett videos eller spelat KH börjar poppa upp, men jag avfärdar det som att det kanske är en specialversion av spelet. Det som fick mig att verkligen ifrågasätta min verklighet var att varje dag som man är klar med ett av Roxas äventyr så sker plötsligt myrornas krig på ens skärm och en röst säger ”Restoration at…”, följt av en högre procenthalt för var dag som går under spelets gång, sen följer en cutscene som visar klipp från det första spelet. Konstigt eller hur? Varför slutar jag inte spela? Varför googlar jag inte på detta? För att jag ville fortsätta spela! Det var kul, spännande och jag såg det lite som en utmaning att pussla ihop handlingen.
Körsbäret på glassen var att den nya handlingen skulle få plats, genom att göra Roxas rädd och förvirrad över vem han egentligen är, samt introducera nya karaktärer. Jag satt i kanske fem timmar i total förvirring över varför Roxas har den gigantiska nyckeln och vart tusan Sora var någonstans, för de nämner den pojken fler gånger i prologen än någon annan karaktärer någonsin i hela serien.
Polletten trillade inte ner förens jag satt där, färdig med prologen och äntligen fått svar på vart Sora varit någonstans, lite gråtfärdig och har spelat i kanske två-tre timmar som Sora. Hur trillar den? Det tog alldeles för lång tid men när man kommer till Hollow Bastion (en fin liten hemmabas-liknande värld) så påpekar karaktärerna där att de alla mindes vem Sora var samtidigt. Det var inte med ett klirr den här polletten trillade, det var en lång tystnad och långt bort i fjärran hörde man ett tyst klick och kontrollen föll nästan ur händerna på mig. ”Det här är inte första spelet.”
Nersjunken på golvet, stirrandes i taket, låg jag och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var alldeles för insjunken i spelet för att pausa, det var för kul för att sluta spela och tanken på att lägga ner tid på att hitta första spelet stack mig på alla tänkbara ställen. För mycket tid hade lagts ner för att sluta. Så jag fortsatte. Jag bet ihop så att jag nästan blödde när de refererade till det första spelet. Jag var i helvetet men hade åtminstone kul.
När jag bittert såg eftertexterna rulla framför mig tänkte jag bara på hur väldigt få saker som gick ihop utan stödet från KH, så jag hittade det och köpte det. Plötsligt gick allting ihop. Pollett efter pollett trillade ner, det rasslade i huvudet som om jag vunnit i en enarmad bandit, och min mamma kom till och med in i mitt rum en gång och frågade ”Varför säger du ’aha!’ och ’ Jag visste det! ’ hela tiden?” Jag bara skakade på huvudet och sa att hon inte skulle förstå.
Jag fuckade upp. Jag ångrar hela denna upplevelse bittert. Inte att jag fick spela KH, för det är ett av mina absoluta favoritspel någonsin, men att jag spelade fel och bara försökte få pusslet att gå ihop men det gick inte! Att konstant behöva ställa sig frågorna ”Vem är det? Vad hände med hen? Är inte de döda? Varför finns det två av dem här? Vem är du?!” blir snabbt tröttsamt.
Så ett råd från mig till er. Spela rätt. Ta inga risker. Även om era vänner säger att det är ingen fara så ta inga risker. Jag hade kunnat göra rätt från början men nej, jag led och kved men kände ändå hur en kärlek till spelet började utvecklas. Något positivt att ta med sig är att det har blivit en spelserie jag håller nära mitt hjärta så man kanske får tacka för det men hela tragiken hade jag gärna skippat. Dessutom så kan man inte uppskatta förbättringarna i uppföljaren om man missat första spelet, vilket jag sen insåg var betydligt mycket svårare även på Easy än sina uppföljare.
Spela första först vare sig det är KH eller något annat spel, inte bara för min skull men för er egen och er mentala hälsas skull. För jag har suttit där i lågorna med min kaffekopp och det är fan i mig inte fine.
