- Finns till plattform: Microsoft Wiondows, Ps4, Xbox One, Nintendo Switch, Stadia
- Utvecklare: id Software
- Utgivare: Bethesda Softworks
- Genre: Förstapersons-skjutare
- Släpptes: 20e Mars 2020
- Multiplayerstöd: Ja
- Testat på: Microsoft Windows
Jag har en lite underligt nostalgisk känsla för Doom, det var min första riktigt stora upplevelse av PC-spelande. Visst hade jag spelat spel tidigare, min far jobbade inom IT och datorer har alltid funnits i min omgivning. Någon på pappas jobb hade visat honom Doom och han visade mig. Det var speciellt, min far har aldrig någonsin visat minsta lilla intresse för saker jag skulle kunna gilla förut men nu fanns det något. Jag fick ibland följa med till hans arbetsplats och spela på en dator med något så banbrytande som ett ljudkort så de plinkande tjuten ersattes med midi-musik och faktiska ljudeffekter. 
Jag skrev underlig för att min första upplevelse av Doom gjorde mina associationer med serien ganska skeva eftersom jag kände mer skräck än den maktkänsla som egentligen var meningen. I släkten hade jag vissa starka kristna influenser och rädslan för helvetet var i min barndom ganska påtaglig. De satanistiska estetiken och hotet om evig plågan tog överhanden och den adrenalinfyllda men lekfulla slaktfesten blev för mig istället en upplevelse i fruktan. Detta var egentligen ingen dålig sak, jag gillar skräck men det gjorde att jag fick en lite annan upplevelse än den som var tänkt. 
Doom 2016 gav mig därför lite blandade känslor. Det var en extremt lyckad hyllning till originalet men den skräckvinkeln jag själv lagt till i upplevelsen fanns inte där. Istället var jag, spelaren, det läskiga och demonerna de som var rädda för mig. Doom har egentligen aldrig handlat om att skrämma oss utan att låta oss bli mäktiga nog att alla helvetets demoner skakar av rädsla när de hör oss komma. Kort och gott, en fullt koncentrerad maktfantasi. 
Doom Eternal är uppföljaren och precis som i Doom 2: Hell on Earth har helvetet nu tagit sig till jorden. Jag är lite förvirrad över kopplingen till originalspelen, ibland känns det som vi är i en reboot och ibland känns gamla Doom som del av storyn. I vanliga fall skulle vi kunna säga att vi borde ta storyn med en nypa salt eftersom sådana här spel sällan har mycket till story. Här blev jag dock överraskad, det finns massor med story i Doom Eternal. Jag vill inte avslöja för mycket men för de som vill finns det jättemycket att lära sig om vad helvetet är, varför saker utspelar sig som de gör och vad som ligger bakom grunderna till de religioner vi jordbor har utvecklat. Grunden till storyn får vi i form av röstmeddelanden och mellansekvenser, de blir aldrig så djupa för att actionfantasterna blir uttråkade men vi rollspelare får faktiskt uppleva en intressant och innehållsrik värld. Vill vi fördjupa oss ännu mer går det att gräva ner sig i codexen och det finns imponerande mycket att gräva ner sig i. 
Så hur är det att spela då? De hade många bra idéer i Doom 2016 och de har förfinats och putsats till här. Att få hälsa genom Glory Kills gjorde att vi inte längre behövde fly och leta upp health packs utan kunde fokusera på action. Nu har Glory Kills fått ännu mer betydelse, de genererar kraft i något som kallas Blood Punch, ett kraftigt slag som gör massiv skada. Att döda svaga motståndare med motorsåg ger fortfarande ammunition och detta får nu större betydelse eftersom vi nu kan bära med oss mindre mängder ammo än förut, en begränsning som tvingar oss att använda de verktyg spelet ger oss mer än förut vilket var en mycket bra idé. Vi kan inte längre bunkra upp och bara använda vårt favoritvapen utan måste bli mer mångsidiga i vårt massmördande. Våra vapen och utrustning går som förut att uppgradera och även dessa blir mer betydelsefulla, några blir rent utav ett krav för att lösa vissa bossfighter. Det blir aldrig krångligt att förstå hur dessa uppgraderingar fungerar. När något nytt dyker upp får vi en liten guidad tur både i utrustning, bossfighter och annat. De har lagt ner mycket energi på att vi aldrig ska fastna i något trivialt utan alltid kan kasta oss in i nästa rafflande actionsekvens. 
Vi får naturligtvis återse gamla bekanta fiender, men även många nya, samt variationer på de gamla klassikerna. Det finns många olika sätt att slåss och det är bara att testa sig fram och välja sina favoriter, det går dock inte att snöa in sig på en enda taktik längre, det finns variation här och du måste uppleva den. Bossar och även starkare demoner har egenskaper som nästan liknar små mini-spel vi måste klara. En ny sorts fiende kan ibland verka omöjlig att slå tills vi lärt känna dess mönster och efter det går det som en dans, vilket blir väldigt tillfredsställande och något av en egoboost. 
Vi återser naturligtvis vårt gamla arsenal, det hade inte varit ett Doom-spel annars, men vi ser också några riktigt intressanta nya vapen, jag vill inte avslöja dem här eftersom det är väldigt trevligt att upptäcka dem själv, men de tjänar definitivt sitt syfte att få oss att känna oss oövervinnliga. 
Det leder mig till något som störde mig lite. Jag måste få bli lite gnällig här, jag tycker jag har förtjänat det nu när jag ändå har hyllat spelet till skyarna. Doom Eternal är en glasklar maktfantasi, det försöker spelet inte dölja. Spelet har ingen skam i detta utan äger det och blir väldigt bra på det. Eftersom detta är spelets syfte känns det dumt att klaga på det även om jag egentligen inte gillar rena maktfantasier mest för att de så ofta grottar ner sig i chauvinism. Spelarkaraktären Doom Slayer pratar aldrig så att det skulle lätt kunna gå att få välja att spela en kvinnlig slayer, men spelet är tydligt här; Detta är ett killspel för manliga killar och temasången till Two and a Half Men börjar ringa i huvudet. Spelet hade kunnat vara precis likadant men några “him” ersatta med “her” och lite flera karaktärsmodeller och dess enda egentliga nackdel hade blivit näst intill en revolutionerande fördel. Detta gör att det nästan känns som ett ställningstagande. Jag hade kunnat blunda åt det som något som händer i ett mansdominerat samhälle utan att folk nödvändigtvis menar illa men repliker från mänskliga antagonister som kräver att vi kallar demoner och zombier för “levnadsutmanande individer” och “interdimensionella vänner” får mig att känna som om spelet tar ställning mot PK-kultur och gottar sig i att håna folk som är töntiga nog att respektera förtryckta minoriteter och undviker att använda skadliga ord. Som en medlem i en sådan minoritet är det faktiskt ganska tröttsamt att höra. Tröttsamt i bästa fall. 
Men nu när jag har fått gnälla av mig lite kan jag faktiskt inte neka att detta är ett väldigt välgjort spel. Jag drar mig oftast för att använda ordet mästerligt men jag tycker faktiskt att det passar här. Vacker design, imponerande grafik, atmosfäriskt ljud och medryckande musik bjuder in oss att glömma allt annat och bara ha skoj med att slakta demoner en stund, och fly från den nedtryckande verkligheten (så länge du inte är en av de människor spelet tycker SKA tryckas ner… Förlåt, jag släpper det nu). 
Förutom allt detta finns det såklart gott om hemligheter och bonusar att hitta lite överallt, och en nyhet är att du har en uppdrags-hubb, så kallad Fortress of Doom. Vilket är ett rymdskepp i form av ett slott, där du kan samla leksaker du hittar, låsa upp fler bonusar och ha lite allmänt kul utöver allt slafsande. Det är kul att se att trots att han är en oslagbar, mäktig och supermanlig krigare, är Doom Slayer också en nörd som gillar att samla på leksaker. 
Så trots att moraltanten i mig hatar mig själv för detta så måste jag erkänna att Doom Eternal är helt galet roligt. Ett enormt polerat och finslipat mästerverk till actionspel. Gillar du action så SKA du spela det här. Det är bara så.
