- Finns till plattform: Steam, PS4, Xbox One, MacOS, Linux
- Utvecklare: Dontnod Entertainment
- Utgivare: Square Enix
- Genre: Äventyrsspel
- Spelare: 1
- Släpptes: 3e December 2019
- Testat på: Xbox One S
Det är lite vemodigt att starta upp sista avsnittet. Bröderna har verkligen gjort intryck på mig och jag bryr mig på riktigt om deras öde. Det görs bara ännu jobbigare av att Dontnod älskar bitterljuva handlingar där ansvaret för hur det slutar ligger helt hos spelaren.
Efter allt de har gått igenom har de dock funnit en lugn oas att vila upp sig innan de tar sig sista biten till Mexiko och friheten och allt verkar frid och fröjd innan allt naturligtvis går söderut.
Det blir såklart en kort recension eftersom jag redan recenserat det här spelet fyra gånger, en gång per avsnitt, och för varje gång blir det svårare att inte spoila. Men har du hängt med så här långt är det ju helheten som är viktigast.
Det här avsnittet kändes faktiskt mycket kortare än de andra avsnitten, nu var det liksom bara dags för final och det märks. Finalen är såklart storslagen och stark men jag känner mig lite bestulen på ett spel. De andra delarna tog merparten av kvällen att komma igenom och jag väntade mig samma sak här men det här gick relativt fort. Det är ingen katastrof, det finns faktorer som räddar upp det hela. Jag kommer nämna tre.
1: Cameo. Spelade du förra spelet så kommer du känna igen en karaktär som dyker upp och bär med sig konsekvenser av val du gjorde då. Jag säger inte vem men jag kan avslöja att jag grät.
2: Variation. Efter slutet så fick jag se statistik på vilka beslut som är vanligast, detta har skett i varje avsnitt men just här insåg jag hur mycket alla dina beslut har spelat roll. Det här kunde ha gått på många olika sätt och vad som hände i slutet är helt och hållet mitt fel. Det känns starkt.
3: Epilog. När jag gjort mitt sista val fick jag se en lång filmsekvens som visar mig konsekvenserna av allt jag gjort. Det kändes. Verkligen.
Dessa tre saker väger upp hur kort avsnittet var och i slutändan är hela Life is Strange 2 ett väldigt bra spel. Gillar jag det mer än ettan? Nej. Men det hade varit ett orimligt krav. Max Cauflield från ettan var helt sjukt relaterbar och tvåans form var mer av en road-movie, vilket oundvikligen gör att karaktärer kommer och går i större utsträckning, vilket i sin tur leder till mindre utveckling hos birollerna och det var ju en sak jag bara älskade med första spelet.
Det har varit en intensiv resa och även om sista delen var lite kortare så är det ändå en stark avslutning och alla de olika sluten bär alla med sig en känsla av bitterljuvt avsked. Det går inte att komma igenom en så hemsk resa helt oskadd men om du spelat dina kort rätt kan bröderna få ett relativt lyckligt slut. I första avsnittet fick vi vår vardag krossad och mattan drogs bort från under våra fötter, sedan försökte vi hitta nytt fotfäste bara för att lära oss att ingen vardag skulle finnas att få förrän vi nått vårt mål. De nya vännerna vi fick i avsnitt tre blev bara föda för de skuggor som förföljer oss och i avsnitt fyra var vi tvungna att konfrontera det allra mörkaste i mänsklig natur för att stå vid varandras sida… och nu i avsnitt fem ska vi avsluta det. På ett eller annat sätt kommer bröderna hem.. vad nu hem kan tänkas betyda.
Slutbetyget blir alltså: Nästan lika bra som ettan. och det är faktiskt ett riktigt bra betyg!
