Zack Snyder’s Justice League

Zack Snyder gjorde nyligen filmhistoria genom att fullfölja sin vision med Justice League, efter att ha lämnat projektet på grund av en familjetragedi varpå Joss Whedon gjorde färdigt det. Whedon gjorde en hel del ändringar, han klippte ner materialet från två filmer till en film, ändrade om storyn för att passa den nya speltiden och lade till kompletterande scener, bland annat den ökända mustaschscenen där Stålmannens skådespelare Henry Cavill inte fick raka den mustasch han hade under inspelningen av Mission Impossible Fallout så hans ansikte fick manipuleras med datorgrafik med märkliga resultat. Nu har Zacks egna version släppts, i formen av en fyra timmar lång film på HBO Max och den har mottagit både jubel och burop, men mest jubel i skrivandets skull. Jag och Thereese såg den tillsammans och här kommer våra tankar (Uppgiften är för stor för bara en hjälte så vi måste vara två – haha). Vi ska hålla det relativt spoilerfritt.

Vi delar upp det i några kategorier.

Storyn:

Cat:

Det förvånar mig inte alls att storyn är mycket bättre än Whedons version och det är inte ens en attack mot Whedon. Hans jobb var att klippa Snyders material i bitar och klistra ihop det som något helt annat, det kan ju knappast bli bra. Vi får här en mycket mer sammanhängande historia som faktiskt mestadels fungerar och trots den otroligt långa speltiden var jag inte uttråkad särskilt ofta. Det är dock inte bara ros. Helheten fungerade storymässigt men en del bitar av storyn kändes rätt konstiga och inte väl genomtänkta. En del problem kändes igen från Whedon-versionen och andra problem var helt nya. Vi får veta mycket mer om karaktärerna och deras resa vilket i sig är bra men det understryker bara ett stort problem som jag ofta ser i Zack Snyders men det återkommer jag till när vi pratar om karaktärer, storykategorin vinner Zack.

Therese:

Som Cat redan påpekat så är ju filmen ganska lång, men det är fyra timmar som inte riktigt märks av. När halva filmen hade gått så var jag ganska förvånad, kändes inte alls som så mycket tid hade gått, så överlag så fungerar ju tempot för filmen. Men vissa delar känns malplacerade, både i ton och tempo, exempelvis en lång scen där Cyborgs pappa förklarar för honom vad hans krafter är och vi får se Cyborg testa vad han kan, genom att se honom överföra pengar till en servitris bankkonto. Det känns konstigt samt så leder det inte till mycket i filmen heller, vilket är en återkommande grej i Snyders version.

Även om storyn flödar bättre så kommer det emellanåt bitar som inte gör något, bidrar inte till karaktärsutveckling eller som bara kommer från ingenstans. Jag kan inte påstå att jag tyckte Whedons story var svagare eller starkare, men Snyder har definitivt mer flöde.

Actionscener:

Cat:

Det här är ju mestadels en actionfilm så ganska mycket hänger ju på att den här delen blir bra. Actionscenerna var ganska okej i förra versionen också men med mer speltid att tillgå har Zacks version mycket att leka med och det gynnar verkligen filmen. Striden i början på Amasonernas ö är helt fantastisk, den berättar sin egen lilla historia och är inte bara en glorifierad intro-sekvens som i Whedonversionen. Ibland dyker det upp en och annan kliché och när den osannolika sista-sekunden-räddningen börjar hända fler än en gång i samma film är den svår att ignorera, men Zack är en väldigt visuell regissör så action klarar han bra, det ser häftigt ut. Actionpriset går till Zack.

Therese:

Actionen är välbalanserad men har sina stunder av ‘’Vi gör så här för det ser coolt ut ’ men ger inte så mycket substansen till det. Att se Amasondrottningen hedra fallna krigare, när hon inte är säker på att striden är helt över, känns konstigt och mest gjort för att få en snygg scen innan actionen drar igång igen. En får ha i åtanke att Snyder har lyckats med just action tidigare, i exempelvis Watchmen och 300, så han vet ju hur det ska se ut för en optimal upplevelse. Jag står ännu fast i att striden mot en återuppväckt Superman, saknar ganska mycket för att jag ska vara investerad i själva striden. Det ges inte någon förklaring förutom att Superman är förvirrad, men han pratar inte heller om själv varför hans naturliga instinkt var att gå till attack. Den e visuellt snygg och visar upp vilket powerhouse Superman är, men det känns som en typisk actionscen när det egentligen borde vara en emotionell insats. Det här kanske bara är jag som hakat upp mig på men fanns det någon betydelse med att slutstriden verkar utspela sig under dagen i Whedon versionen men på natten i Snyder versionen? 

Karaktärer:

Cat:

De sade att många av Whedons tillägg var klipp med töntiga skämt och ja det låter ju faktiskt som Whedon och det var skönt att slippa scenen där Flash ramlar på Wonder Woman och råkar lägga händerna på hennes bröst men han lade till skämten av en specifik anledning, för att ge karaktärerna stunder att reagera på sina egna känslor. Vi får tekniskt sett veta mer om karaktärerna nu än i förra versionen men vi får inte se dem vara människor, vi har inget att anknyta till och det gör dem tråkiga och tomma. Det finns vissa undantag, Flash får ha lite av ett känsloliv, så också skurken Steppenwolf. Det är intressant att bara den svagaste i laget (comic relief-karaktären) och skurken får visa känslor, jag känner den obehagliga lukten av toxisk maskulinitet. Vi får en känsloladdad replik från Aquaman så vi vet att Snyder kan leverera sånt här men han väljer att inte göra det vilket blir otroligt tråkigt. Cyborg får en stark och tragisk historia men den berättas för oss så ytligt att den är svår att relatera till och hans personliga resa försöker utforska tre saker samtidigt utan att djupgå i någon av dem vilket gör att finalen på hans resa bara faller platt. Men värst av allt är Batman och Stålmannen. De är stora starka hjältar som inte visar någon känsla utom aggression och stöddighet. Stålmannen som karaktär är charmig och Henry Cavills leende gör mig knäsvag men här var han platt, kall och tom. Det är nästan imponerande att han lyckas släcka en sån stor charmlåga. Batmans resa var gripande i Whedons version, han kände stor skuld över vad han gjort i förra filmen och ville göra rätt för sig, allt det är bortblåst nu. I princip allt känsloliv i Whedons version kom visst från Whedon. Inte bara det, alla scener, utom ett fåtal, där hjältarna visar något som helst intresse av att rädda folk var som bortblåsta. Det handlade om att spöa skurkar, inte om att rädda oskyldiga, vilket är en stor del av allas identitet. Inte ens scenen där Batman inspirerar Flash till att rädda liv är med och ursäkta mig men i en film om superhjältar är det en ganska stor grej. Priset för karaktärsarbetet går till Whedon utan att tveka. Jösses Zack, vad tänkte du på?

Therese:

Många fans tyckte att Whedon gjorde Batman för ”Mjuk” eller till och med ändrade om karaktären helt, men gjorde han verkligen det? Batman här är emotionellt bruten med horder av trauma, han har förlorat sin väg och i JL försöker han desperat få ihop ett team som kan göra det jobb Superman gjorde. Han ser Barry som det han är, en grabb som aldrig faktiskt behövt vara i en strid med livet på spel (Inte bara sig själv men andra också) och försöker ta mentorsrollen, så som han gjort förr. Helt ärligt så kändes Whedons Batman helt i ton med vad han gått igenom, Snyder tog all form av svaghet eller tvivlan och packade ner det djupt i en låda. Snyders Batman blir verkligen arketypen av Batman, en tuffing som inte bryr sig om någon. 

Cyborgs resa känns ganska klumpig, som om Snyder ville få in ganska mycket på kort tid (Fyra timmar?) Hans relation till hans pappa utvecklas i små etapper men jag känner mig inte emotionellt investerad i den, Cyborgs bild av sig själv verkar inte heller tas upp utan han påpekar bara i början att han är ett monster men det diskuteras inte på något sätt därefter. Det fanns en stor möjlighet med både Cyborg och Superman att gå igenom temat ”Har vi rätten att ta tillbaka folk från de döda?” men det snuddas vid utan att gå igenom, med Superman kan jag förstå om det är en diskussion för senare men Cyborg? Det fanns så många chanser för rejält tunga grejer som överses i superhjältefilmer! Kommer folk ihåg i Superhjältarna när Mr. Incredible räddar en man som hoppar från en byggnad? Därefter så framkommer det ju att han INTE ville bli räddad! En barnfilm tog upp något, visserligen kort men det dök upp och ledde vidare till något! Att flera karaktärer konstant leker gud och inte behöver hantera några konsekvenser känns tråkigt, särskilt när Cyborg och Superman står uppradade för att kunna ge en inblick i om de faktiskt ville komma tillbaka.

Slutsats:

Cat:

Det här är svårt för mig. Det känns lätt att säga att Snyder producerade en bättre film, den är mer tydlig och berättar en klar historia men för mig är karaktärernas resa så pass viktig att jag kan inte förlåta hur tråkiga och rent ut sagt cyniska dessa hjältar är i hans version. Ja det är en starkare story men utan karaktärer att relatera till på vägen får storyn ingen slagkraft för mig, hur snygg den än är. Jag får känslan av att Snyder är mer intresserad av att något ser konstnärlig ut på ytan än att det faktiskt har något konstnärligt djup. Ja, Zack kanske var bättre på allt utom karaktärsarbetet men det är faktiskt en väldigt viktig del. Snyders Steppenwolf var i och för sig en miljard gånger bättre än Whedons så okej Zack, du lyckades med skurken men det är faktiskt obehagligt att du finner ett känsloliv som något som är för skurkar och svaga karaktärer och att du med fyra timmars speltid inte kunde klämma in fler scener med oskyldiga som räddas av superhjältarna. Mej jag kan inte bestämma mig för vilken version som är bäst, jag kan bara föreställa mig hur fantastisk filmen hade varit om Joss Whedon helt enkelt bara hade assisterat som konsult i Zacks karaktärsarbete. Min slutsats blir helt enkelt att Zack Snyder får ta sin plats bredvid George Lucas som levande bevis för att regissörens obesudlade vision kanske inte alltid är bäst väg att gå.

Therese:

Kommer aldrig förstå varför det var så viktigt att visa filmen i 4:3, även om det står att det är för Snyders version så känns det så konstigt att inte det sen visas på skärmen varför det var ett viktigt val. 

Som Cat säger så vill Snyder verkar konstnärlig, men helst inte genom att ge sina karaktärer någon form av djup eller tecken på känslor, utan genom visuella delar och musik. Filmen bjuder verkligen på en hel del, den fixar en hel del problem men bjuder in för en hel del nya. Det var under en ganska lång period av filmen som vi båda satt och kollektivt sa ”Men vänta va?” och mycket kändes som att det var riktat till DC fanboysen och inte till dem vanliga tittarna, inte easter eggs utan långa delar av film som riktar sig helt till en viss publik. 

Skulle jag säga att det är en dålig film? Garanterat inte.

Skulle jag säga att det är ett mästerverk? Absolut inte.

Jag har sett för mycket av DC genom åren för att se Snyder misslyckas med det mest fundamentala: Att få mig att bry mig om karaktärerna. Det är strunt samma hur stark Steppenwolf är, hur stor hans armé är eller vilket annat hot som än dyker upp när jag inte bryr mig. Det känns inte som om någon har något att förlora egentligen, eller så känns det inte ens så hotfullt för att jag vet inte nog om karaktärerna för att jag ska bli rädd för deras säkerhet. 

Det här kommer från någon som engagerat sig djupt i DC, Justice League som film var ett messy koncept från början när bara två karaktärer haft solofilmer och mycket info ska tryckas in samtidigt. Jag tror att Snyder vill visa upp de mest intressanta bitar av Justice League och deras saga, men gör det genom att skippa det som är det som faktiskt väcker känslor. I slutändan är filmen inte det mästerverk som folk prisar det som, men skönt att en skapares version ändå får ta plats så kan en välja vilken film de tycker fungerar för dem.

Vi har vårt samtal om filmen inspelat så vill ni ha en snyder-cut av recensionen av den här recensionen som ett riff-track kan ni kontakta oss eller kommentera här.