Att börja om från början kommer alltid med en speciell känsla.
Som den där första morgonen i en ny lägenhet, när allt man äger fortfarande ligger i kartonger, tv:n står direkt på golvet och man tvingas äta frukost på en filt i brist på ihopbyggda Ikea-möbler. Eller den första dagen på ett nytt jobb, när allt ännu är lite läskigt och spännande och man gör sitt bästa för att dölja att man inte har en jäkla aning om vad man håller på med.
Eller när man förväntansfullt knäcker upp kartongen till en ny spelkonsol, sätter in ett spel i läsaren och vet att detta för stunden är den enda titel man äger till just denna maskin.
”Att investera i mina hobbies är nämligen ett av de vuxenprivilegier jag definitivt sett till att utnyttja.”
När det kommer till tv-spel var det länge sedan jag fick tillfälle att uppleva denna smått magiska känsla. Jag äger många konsoler, men de jag införskaffat i vuxen ålder har jag alltid sett till att genast komplettera med en rejäl uppsättning smaskiga speltitlar att beta av.
Att investera i mina hobbies är nämligen ett av de vuxenprivilegier jag definitivt sett till att utnyttja till sin fulla potential.
Tyvärr har detta i perioder lett till den känsla jag skrev om härom veckan – nämligen den av att sitta på en enorm skattkammare av spel, och ändå uppleva att det inte finns något att spela. Den närapå obegränsade tillgången till det jag tycker är roligt har framkallat en oinspirerad trötthet som gör att de dussintals ospelade titlarna på hyllan förblir ospelade år ut och år in.
Det känns helt enkelt alldeles för jobbigt och överväldigande att ta sig över tröskeln att sätta sig in i dem alla.
”De flesta spel jag gillar från den generationen finns även till PS3, men det finns ett mycket relevant undantag: Spelserien Halo.”
För ett par veckor sedan fick jag dock ett ryck och klickade hem ett xbox360 från Tradera. Jag har ägt denna konsol tidigare, men av olika skäl hade jag den inte kvar. De flesta spel jag gillar från den generationen finns även till PS3, men det finns ett mycket relevant undantag: Spelserien Halo.
De som känner mig vet att jag älskar Halo-serien – och att jag under flera år lidit av en fruktansvärd abstinens att pressa med mig Banshee-skepp genom vägblockader, boxa Grunts i ansiktet och springa vilse i opedagogiskt uppbyggda rymdtempel.
Det första jag gjorde när jag fick hem mitt 360 var därför att införskaffa spelet Halo: Combat Evolved Anniversary. För er som inte är bekanta med Halo är det en nyutgåva av den första installationen i serien, med lite upphottad grafik och stöd för flera spelare.
Därmed satt jag så plötsligt åter där i soffan, med en nyinköpt spelkonsol och ett enda spel att spela på den. Och trots att varken konsolen eller spelet egentligen är nya för mig drabbades jag ändå av den där speciella och spännande nystarts-känslan.
Samma känsla som när mina fina fastrar en dag för många år sedan överraskade med ett rött Gameboy och spelet Super Mario Land – eller vintern då jag och äldsta lillasyster fick ett orange Nintendo64 och spelet Pokémon Stadium av dem i julklapp.
”Istället stod jag med ens i ena hörnet av en outforskad karta med bara nostalgiska minnen som guide.”
Att endast ha ett spel att välja på hade kunnat vara begränsande och tråkigt, men sanningen visade sig vara raka motsatsen. Visst, om jag varit begränsad till ett Fifa-spel hade det såklart varit en annan femma – men det var som tur var inte fallet.
Istället stod jag med ens i ena hörnet av en outforskad karta med bara nostalgiska minnen som guide, och den där oinspirerande speltröttheten var med ens som bortblåst.
Den gångna helgen har således spenderats jagandes Grunts och Jackals på en naturskön rymdring, kraschades lila fordon och gnällandes över att Master Chief kan överleva hopp från rymden men tar fall-damage av att trilla ned från ett tak.
Och det var länge sedan jag hade så roligt med ett spel. Att nyutgåvan dessutom har local co-op skadar inte alls.
”Nystarten måste inte alltid bestå i en ny lägenhet eller ett nytt jobb.”
Och jag tänker att man ibland behöver den där nystarten, den där känslan av att stå i hörnet av en ny och outforskad karta.
Nystarten måste inte alltid bestå i en ny lägenhet eller ett nytt jobb, utan kan även utgöras av något så enkelt som en ensam grön spelkartong på en annars överfull hylla.
Här skulle jag vilja avsluta med en insiktsfull knorr, men det har jag tyvärr inte tid med. Jag måste nämligen varna Captain Keyes för att gå in i det där vapenförrådet – innan det är för sent.
You stay classy, San Diego.
