Krönika: När alla kompisar blev arbetslösa

I fredags satt jag och några polare hemma i min soffa och hade beslutsångest. Vardagsrumsbordet var fullbelamrat av chips och dussintals nya, härliga local multiplayerspel – och vi kunde inte bestämma oss för vilket av dem vi skulle köra först.

Nej, jag skojar såklart bara. Jag satt ensam med en påse chips.

Jag minns när jag var liten och fick min första spelkonsol. Då var det aldrig några problem att hitta spel att köra med kompisarna. Det var bara de där udda, lite farliga spelen såsom Zelda och Metal Gear som tvingade spelaren att köra själv – och jag hade hunnit bli mycket äldre än fem år innan jag lärde mig att uppskatta det.

Sedan hände plötsligt något. Det smög sig på, som en ninja om natten. Plötsligt en dag, jag tror det var 2012, vaknade jag upp som ur en lycklig dvala och insåg att den handfull soffspel jag ägde till PS3 faktiskt även var de enda som fanns att tillgå. Local multiplayer hade, någon gång mitt under en naiv blinkning, förvandlats till ett sällsynt fabeldjur.

I ren desperation frågade jag runt bland vänner och bekanta. Jag måste väl ändå ha missat en batch spel som låg gömda bakom någon ful plansch på Gamestop? Men icke. Jag minns att en kursare tipsade om Dead Island, som tydligen skulle ha allt det där jag sökte hos ett multiplayerspel. Exalterad till tusen rusade jag till spelaffären för att lägga vantarna på denna drömlika enhörning som plötsligt uppenbarat sig i skogsbrynet.

Med nyväckt hopp och glädjetårar sprutande ur ögonen kompletterade jag sedan genast med morbida mängder chips och bjöd in alla polare till en massiv spelkväll. Bara för att sedan komma hem, vända på kartongen – och sjunka ihop i en besviken pöl. Dead Island till PS3 har inget local multiplayer, bara online co-op.

Och det var i den stunden jag insåg att alla mina IRL-kompisar skulle bli arbetslösa; för att kunna fortsätta spela multiplayer skulle jag bli tvungen att sluta träffa dem. Ville de fortsätta hålla kontakten skulle de snällt tvingas skaffa sig en egen konsol, ett eget spel och egna chips, och beskedligt hålla sig hemma i sin egen soffa. Alternativet var att jag skulle behöva ditcha dem och hitta nya bekantskaper genom skumma och opersonliga pubmatcher.

Visst, jag överdriver kanske något. Jag vet att det fortfarande finns spel att köra med kompisarna i soffan, och att vissa av dem är helt fantastiska. Jag har sällan haft så roligt som i ostyriga omgångar av Little Big Planet, eller under galna shoot-outs i Halo och Borderlands.

Det gör dock bara problemet ännu mer kännbart. Man kör ett gäng helt fantastiska soffspel som verkligen ger mersmak, och sedan finns det plötsligt inga fler. Ursäkterna att samlas i någons soffa en fredagskväll tar liksom slut.

Jag skulle kunna hålla på och konspirationsteoria om mästarplanen bakom denna utveckling hur länge som helt. Självfallet är det mer lönsamt för spelföretagen om alla i kompisgänget måste skaffa egna konsoler och spel. Självklart tjänat OLW på att alla tvingas köpa sina egna chips. De kanske har bildat en kartell. IKEA är säkert med där på ett hörn också, nu måste ju alla till råga på allt ha en egen soffa.

Men skämt åsido, faktum kvarstår. Jag längtar med stor nostalgi tillbaka till tiden innan local multiplayer blev en mytisk enhörning reserverad för oskuldsfulla barn med ett Nintendo. Jag hoppas att 2018 blir året då soffspelen får sin rättmätiga renässans och jag får skäl att borsta bort dammet från mina stackars bortglömda extra handkontroller.

Just bring it. Jag står för chipsen.