Michael Bay har förgiftat Hollywood. Han har skapat en trend av hjärndöda actionfilmer helt befriade från karaktärsutveckling, socialt ansvar och allmän tankeverksamhet. Det värsta av allt är att han har lyckats! Folk går och ser filmerna och de drar in massor av pengar vilket gör att flera filmbolag försöker upprepa hans vinnande formel. Resultatet blir massor av skräpfilmer som möjligtvis går att äta popcorn till men som helt saknar substans. Jag har ändå sett alla transformersfilmer trots att jag avskyr dem så jag är väl egentligen del av problemet. Men den här recensionen kommer få en vändning. Jag hörde ryktas om att sjätte filmen i serien, som är en prequel, har helt andra kreativa talanger under huven och en del har sagt att den här faktiskt är… bra? (och klarar Bechdel-testet!)
Jag gick och såg Bumblebee och jösses vilken skillnad! Michael Bay är fortfarande med som producent men han märks inte alls! Visst, i början visar många karaktärer lite negativa drag men hör och häpna: de negativa dragen behandlas som personliga brister som karaktärerna måste överkomma. Ja, det finns karaktärer, och de har till och med personlig utveckling!
Visserligen dyker det upp en hel del logiska frågetecken men hemligheten till att uppskatta en film som denna är att se den som en fantasyfilm och inte som en sci-fi. Vi ska bara köpa att robotaliens pratar engelska med varandra och har bildäck på ryggen redan innan de hört talas om jorden och vet att de kommer behöva se ut som bilar för att smälta in. Det är fantasy, släpp det!
Hailee Steinfeld från Pitch Perfect spelar Charlie Watson, vår kvinnliga huvudroll som adopterar den vilsne och skadade autobotten Bumblebee som lider av minnesförlust och det blir en gullig E.T.-liknande historia med hot om galaktiskt krig i bakgrunden. Filmen äger rum på 80-talet och kan därmed strunta i mycket trams som de andra filmerna introducerat. Jag vet inte hur mycket jag kan förklara utan att spoila helt så jag håller det lite flummigt. Filmen bjuder på en rörande historia med en vänskap mellan en människa och en vilsen och skadad mekanisk rymdvarelse med två världars öde på sina axlar – en vänskap som leder till att de båda utvecklas och formas av de beslut de fattar för att hjälpa varandra. Och jag måste säga att Bumblebee är såååå charmig och söt! Men även de andra robotorna som hade samma personlighet som en gammal rostig plåtburk i övriga filmer känns här distinkta och personliga.
Filmen lyckas på alla känslomässiga plan, för även om vi tycker det är kul när Charlie måste lära Bumblebee att vara diskret och leva i hemlighet bland människor så glömmer vi aldrig allvaret som kryper närmare i form av onda decepticons som allierar sig med en agressiv soldat som spelas av John Cena. Vid första anblicken kan han se ut som en typisk och platt Michael Bay-karaktär men också han visar sig ha utveckling och mänsklighet.
Vi ser kvinnor som driver storyn, sympatiska mörkhyade karaktärer och allt måste inte sluta med att en hjältegrabb får ligga. Det är så skönt att slippa se Bay’s fingeravtryck överallt.
Jag väljer att se denna film som en hård reboot istället för en prequel och det är faktiskt svårt att se hur de själva har tänkt det. Vissa saker i filmen verkar försöka koppla ihop den med de andra filmerna som ska hända senare men andra saker går i direkt konflikt med dem – detta brukar irritera mig, när till exempel X-Men-filmer som försöker vara en serie säger emot varandra har jag svårt att engarera mig i deras universum. Här blir det dock bara en fördel, att klippa bort denna film från de andra i serien är underbart och har vi tur får den uppföljare som suddar ut de tidigare klavertrampen.
Det här känns JÄTTEKONSTIGT att säga, men om Bumblebee istället för att vara en prequel, blir första steget i en helt ny serie så kan till och med jag bli en fangirl av Transformers. (Jag kan ju även tillägga att filmen också hade en kvinnlig manusförfattare, Christina Hodson)
Se den. Även om du hatar Transformers i övrigt – det gör jag. Den här filmen är bra, jag lovar!
