Generation Zero – Hemma, med robotar

Generation Zero är Avalanches nya sandlåde-shooter som utspelar sig i Sverige på 80-talet, fast med robotar. Inte en helt unik idé och det är inte förvånande att folk trodde att spelet var baserat på konstverk av Simon Stålenhag, som har inspirerat rollspelet Ur Varselklotet av Fria Ligan. Avalanche påstår dock att likheterna bara är ett sammanträffande, det är ju trots allt inte omöjligt att två olika personer blandar idén med robotar på 80-talet så jag kommer inte gå in djupare i det men det är lite svårt att inte bli påmind om kontroversen när spelets öppningsmusik är tydligt inspirerad av ledmotivet till James Camerons robotfilm från 80-talet, The Terminator.

Jag känner faktiskt inte för att vara alldeles för hård mot likheter med annan popkultur eftersom att spelet satsar väldigt hårt på nostalgi-känslan så jag tänker låta företagens advokater avgöra vad som är hyllning och vad som är stöld och bara spela spelet.

Du är en tonåring i en grupp av andra tonåringar som festat lite på en ö strax bortom er hembygd och upptäcker vid er hemkomst att hela ön ni bor på är evakuerad. Hur förmedlar spelet denna gripande bakgrundshistoria? Genom att skriva just detta med vit text på svart bakgrund. Jag blev först lite ställd, varför kunde jag inte fått se en fräck intro-film som förmedlade detta? Sedan insåg jag det smått geniala med den här presentationen, det var ju precis såhär spel på 80-talet förmedlade sin story till spelarna. Well played, Avalance. Där sparade ni ett par slantar.

Jag får designa min tonåring och sedan landar jag på en liten strand vid ett tomt hus. Jag blir genast gripen av hur bekant allting känns, det här är ju samma sorts miljö som jag växte upp i. Är jag verkligen så billig att en bekant arkitektur kan vinna mitt intresse? Ja, det är jag tydligen. Det kanske låter fånigt men jag greps direkt av berättelsen trots att väldigt lite gjordes för att ge min karaktär en personlig historia. Detta kanske låter som om jag bryter mina egna principer här men det faktum att jag kände igen mig blandat med att spelet är tydligt med att detta är min hemstad och något mystiskt har hänt räcker för att sätta igång min egen fantasi, jag vill veta vad som hänt mina grannar och klasskompisar! Det finns ledtrådar att finna utspridda över en handfull ösamhällen och tydligen har befolkningen evakuerats på grund av ett militärt anfall. Det dröjer inte länge innan jag själv anfalls av robotar och måste försvara mig själv. Förutom att söka ledtrådar för att pussla ihop storyn måste jag också få tag i vapen och resurser för att överlista och besegra mina mekaniska fiender där jag stundtals smyger mig fram och stundtals springer för full hals genom den svenska naturen. Nostalgikänslan är faktiskt klockren här, de använder inte riktiga varumärken eller företagsnamn men det är tydligt vad sakerna representerar, jag kan läsa löpsedlar på Aftonpressen eller Expressbladet eller se vad fiskpinnar kostar på Kundsam. Det här fungerar nog bara på folk med liknande ålder och ursprung som mig själv men så får det vara, det är sjukt mysigt att gå runt i den här världen.

Jag klarar mig ganska långt själv och ett bra tag känns spelet mer terpeutiskt än utmanande, detta visade sig dock vara en illusion då robotarna blir fler och fler, smartare och smartare samt starkare och starkare. Efter ett tag var jag tvungen att bjuda in vänner att spela med, det blev helt enkelt för svårt för mig att klara av det själv. Med vänner fick spelet en helt ny dimension, dels kunde vi jobba tillsammans för att utnyttja fiendens svagheter, lägga bakhåll, agera skenmanöver och komma till undsättning när en vän är i fara. Så lärdomen här är att även om spelet går att spela solo så blir det mycket roligare i grupp, särskilt om du spelar som oss och faktiskt rollspelar över voice-chat.

“Vad har hänt här egentligen? Var är alla?”
“De måste väl ha evakuerat med de andra?”
“Men de har ju uppenbarligen samlat massa mat och ammunition här, varför skulle de lämna allt bakom sig?”
Dramatisk paus.
“Du tror väl inte..?”
“.. Nej… Nej, de fick nog bara för bråttom för att hinna samla ihop allting.”

Ja, jag är rollspelsnörd, get over it!

Det är kul att designa sin karaktär, även om du finner nya kläder, smink och accessoarer under spelets gång och kommer att byta stil flera gånger. Jag undrar dock hur bekväm en T-shirt med bullet-resistance kan vara. Som sagt gör spelet väldigt lite för att ge din karaktär kontext men till skillnad från The Division 2 som jag recenserade senast får du här en personlig grund att stå på, det här är ditt hem och något har hänt – ta reda på vad. Något så litet räcker för att få igång min hjärna och dra in mig i spelet. Precis som i Division 2 berättar omgivningen om saker som hänt innan jag kom men nu är det faktiskt personligt och det gör stor skillnad för mig. Jag bor ju här för bövelen, mina grannar, klasskompisar och familj är borta, vad har hänt?

Det är dock inte bara ros, här kommer också lite ris. Det här är inget indie-spel men det har ändå en överhängande indie-känsla. Det dyker upp buggar lite för ofta, gräs som växer uppe i luften, ett par skor som ger buff i UNNAMED_STAT, uppdrag som inte går att lösa på grund av en missad trigger, många av dessa buggar hade jag lätt förlåtit i en indie-sandlåda men jag tycker faktiskt att Avalanche borde kunnat ha finslipat detta lite bättre. Förutom buggar så är inventariet ganska klumpigt, saker buntas inte ihop som de borde och du får sitta och plocka i menyer fram och tillbaka när din väska börjar bli full. Det hände titt som tätt att spelet hängde sig för en av oss men det resulterade att vi båda var tvungna att starta om våra konsoler. Följande hände aldrig mig men en av mina vänner råkade ut för en korrupt sparfil och fick börja sin karaktär på nivå 1 igen.

Men buggar och krashar till trots har jag kul med Generation Zero, jag och mina vänner kommer fortsätta spela det ett bra tag till, vi har fortfarande delar av öarna att utforska och jag gillar att uppleva detta alternativa 80-tal, även om jag själv var mycket yngre än min karaktär i spelet när jag upplevde det årtiondet på riktigt. Kom dock ihåg innan du införskaffar detta spel att det är en tvättäkta sandlåda, ingen kommer hålla din hand genom upplevelsen, det är upp till dig och dina vänner att ta initiativet och bestämma vad ni ska utforska härnäst. Visst kan du plocka uppdragen i en viss logisk ordning men det är inte alls ett krav, du bara släpps ned i spelvärlden och blir direkt fri att göra vad du vill. Ett par tips är att du behöver inte loota allt du hittar, inventariet fylls snabbt upp och du kan alltid hitta mer senare, loot respawnar så du behöver inte oroa dig över att få slut på saker. Underskatta inte vapen du får tidigt, det är lättare att hitta ammunition till dem och även om andra vapen är mer kraftfulla är de inte mer än pinnar när dina skott tagit slut. Håll koll på robotarnas beteende, det lönar sig att lära sig hur de finner er och hur de jagar.

Om du kan förlåta buggarna och de oslipade kanterna så finns det mycket kul att ha här, men blir du sjukt irriterad på buggar håll dig långt borta från Generation Zero. Jag menar det, långt långt långt borta. Men är du mer förlåtande för sånt och delar min smak så får du här min checklista:

• Samla ihop två eller tre vänner att spela ihop med. (voice chat är viktigt)
• Välj varsin tonårsstereotyp att gestalta.
• Memorera ett varierande urval av one-liners från 80tals-filmer.
• Börja spela, det kommer inte dröja länge förrän du får tillfälle att skrika “Get away from her you BITCH!” och känna dig så underbart badass.