– Det är ingen idé, jag är värsta nooben.
Det var mitt spontana svar härom veckan, när en polare föreslog att vi skulle skjuta lite på varandra i Modern Warfare 3. Jag hade aldrig spelat mot honom förut, och han hade under det år jag känt honom flera gånger antytt att han kör väldigt ofta. Så jag beskrev mig själv som en nybörjare, och trodde på det själv.
Vi körde två omgångar. Den första var jämn, den andra vann jag överlägset.
”Om man söker på ordet ”noob” i Urban Dictionary är jag relativt säker på att beskrivningen ovan inte är definitionen som dyker upp.”
Min förvirring var total. Hur hade det här gått till? Under matchen hade jag beskyllt honom för att snäll-spela, men hans frustrerade tonfall när han svarade fick mig att inse att så inte var fallet. Så vad var då förklaringen?
Sedan gjorde jag plötsligt en sådan där Scrubs-grej och tittade tankfullt upp till väster, och det var då insikten slog mig: Jag har ju spelat FPS sedan cirka innan han föddes.
I den där suddiga flashback-tankebubblan ovanför mitt huvud tonade bilderna fram, en efter en. Alla kvällar framför gammeldatorn tillsammans med farsan, där vi åt godis och spelade Doom och Tomb Raider. Alla helger och lovdagar jag och syrran suttit och knoddat Golden Eye till Nintendo64, och de andaktsfulla stunderna tillsammans med kusinerna framför Perfect Dark på samma konsol.
Och på senare år: De otaliga timmar jag med stor behållning lagt på spel som Half-Life, Borderlands, Resident Evil, Team Fortress 2 och – faktiskt – även Call of Duty: Modern Warfare.
Om man söker på ordet ”noob” i Urban Dictionary är jag relativt säker på att beskrivningen ovan inte är definitionen som dyker upp. Så där föddes nästa mysterium: Varför hade jag sagt så?
”Själv skulle jag aldrig drömma om att våga kalla mig själv ’bra’ på ett spel om jag inte var proffs.”
Min undanflykt vid tillfället var att jag inte spelat så mycket CoD det gångna året, och att jag förmodligen lagt av mig. Samtidigt såg jag ju det absurda i resonemanget. Om jag inte cyklat på ett år skulle jag ändå aldrig beskriva mig själv som en ”cykel-noob”. Nej, det berodde på något annat.
Min kompis hade uppenbarligen inga problem med att beskriva sig själv som bra, och det var kanske det som skrämde mig till osäkerhet. Själv skulle jag aldrig drömma om att våga kalla mig själv ”bra” på ett spel om jag inte var proffs, så de som ändå beskriver sig själva så måste väl ändå vara riktigt, riktigt bra? Åter igen, nej. Det räcker med att tillåta dig själv ett helt legitimt mått självförtroende och självrespekt.
Att under hela din uppväxt slippa få det inhamrat i huvudet att du – och ytterligare femtio procent av mänskligheten – per automatik är sämre på allt möjligt och spel i synnerhet kan nog också vara ett härligt tillskott till självbilden. Det är dock bara en gissning; jag har inte den empiriska erfarenheten.
”Skit i den där överhängande fördomshammaren – jag får skaffa en häftig hjälm.”
Därför blir jag förbannad när jag tänker på alla andra gamers där ute – både aktiva, passiva och kanske framförallt potentiella – som även de lever under den där hammaren reserverad för våra femtio procent. Alla som inte bara kämpar med spelens underhållande och utvecklande utmaningar, utan även med om- och spelvärldens fördomar. Med sina egna, internaliserade, fördomar om sig själva – fördomar som nästan fick mig att tacka nej till den där matchen, och som tyvärr säkert fått många andra att inte ens våga ta sig in i spelhobbyn.
Den där victory-rutan efter matchen i Modern Warfare 3 blev ett uppvaknande för mig: det får vara nog nu. Uppenbarligen kunde min manlige kompis – och säkert majoriteten av hans femtio procent – kalla sig ”bra”, förlora mot någon som kallar sig ”noob” och fortfarande knata iväg från fighten utan ändrad självbild. Då ska väl inte jag heller behöva smyga runt och vara blygsam.
Hädanefter ska jag säga att jag är bra på saker när det är befogat, inte vara rädd att öppna käften när det handlar om ämnen som engagerar mig och i ren allmänhet unna mig ett väl rågat mått av självförtroende och självrespekt. Skit i den där överhängande fördomshammaren – jag får skaffa en häftig hjälm.
Men att bli av med den inre, internaliserade dålighets-stämpeln kommer att bli en riktig utmaning, och det kommer att ta tid.
För på den här fronten är jag nämligen en noob på riktigt.
